Mehedi Dumle

Flickan förblödde nästan under gruppvåldtäkten – nu glorifieras dömde rapparen i Expressen

Den 19 juni 2014 förde ett invandrargäng med sig en svensk tonårsflicka till en kolonistuga på Järvafältet mellan Rinkeby och Tensta. Där hjälptes de åt att våldta henne vaginalt och oralt, bland annat med en pistol som de använde för att slita upp så svåra skador i hennes underliv att hon nästan förblödde. Fria Tider skrev utförligt om händelsen senast i mars i år.

En av de som dömdes för våldtäkten var Mehdi ”Dumle” Sachit, 25, som då gick under namnet Abdulmahdi Baker Hedi. Men Mehdi är inte bara mannen bakom den grövsta våldtäkten i modern tid, utan också rappare och medlem i gangsternätverket Dödspatrullen.

Nu har Expressen publicerat ett rafflande gangsterreportage och personporträtt av Sachit, där Nina Svanberg och hennes fotograf Anna-Karin Nilsson möter våldtäktsmannen och intervjuar honom om hans vänskap med Einár, hans syn på hiphop och om Dödspatrullen. Gruppvåldtäkten däremot – den mörkas helt – trots att formuleringarna i texten avslöjar att Svanberg känner till den.

"Mehdi 'Dumle' Sachit har ett långt brottsregister. Han är dömd för grova våldsbrott och övergrepp samt narkotikabrott", skriver hon i reportaget.

Men det är en lögn. Sachit är överhuvudtaget inte dömd för sexuellt övergrepp, som är ett mindre allvarligt sexbrott, utan för grov våldtäkt. Den grövsta våldtäkt som skett i Sverige, närmare bestämt. Domen finns att läsa här.

Kontrasten till våldtäkten i kolonistugan är slående när man läser om den glamourösa och lite coola gangster­tillvaro som Expressen målar upp i sitt långa personporträtt.

"Brudar, bilar.. Du vill inte ens ha de grejerna längre", förklarar grupp­våldtäkts­mannen för Svanberg i intervjun och fortsätter:

"Jag gick omkring med 70 000–80 000 kronor på mig i sedlar. Så jag fick slösa dem på allt möjligt. Jag visste inte vad jag skulle göra av alla pengarna. Jag fick slösa dem snabbt. Jag köpte två bilar en dag bara för att ha dem."

Hon skriver om honom:

"Drömmen är att kunna försörja sig på musiken, så att ingen ur hans gruppering behöver begå brott".

Reportaget innehåller en stor mängd bilder där grupp­våldtäkts­mannen poserar med eller utan skottsäker väst för Anna-Karin Nilsson och hennes kamera. På bilderna, varav flera är tagna i källarkorridorer för att skapa rätt stämning, har Nilsson lagt på ett blått filter och skapat samma färgsättning som i en TV-thriller.

När Sachit får frågan om vad han tycker om namnet Dödspatrullen säger han:

"Den är fet, jao? Det var media som började kalla oss det. Det lät bra, så fick vi ta det. Dödspatrull, vad låter det som att vi gör? Det är bra."

Grupp­våldtäkts­mannens svar är talande. Gangstergängen och deras så kallade musik hade inte varit ett fenomen idag om det inte vore för Sveriges mäktiga kvinnor inom media. Och vad gäller Anna-Karin Nilssons smickrande fototeknik är det tveksamt om resultatet skulle ha blivit bättre om Dödspatrullen anlitat en professionell reklambyrå för att marknadsföra sitt våldskapital.

Under fredagskvällen spreds Fria Tiders gamla artikel om Sachit och gruppvåldtäkten.