Jag går över nybron i centrala Härnösand på väg hem från STC. Solen börjar gå ned och jag filmar en snap till en väninna då jag passerar över den lugna, vackra vyn.

På väg från broslutet upp mot krysset hör jag två män tala på ett annat språk bakom mig. De låter som att de talar om mig, ni vet, en känsla man får då man hör ett samtal. Den lite dova, sänkta tonen, som att de inte vill att jag ska höra fast än jag ändå inte talar deras språk.

Jag passerar sushin på hörnet och granskar fönstrets spegelbild. De är två män i 40års åldern, en med cykel och en till fots. De är ca 1,5 m bakom mig. Jag ökar takten markant, av vana, men när jag passerar de andra och sista fönstret tittar jag igen. Då är de mindre än en halvmeter bakom mig trots min onormalt höga gåtakt. Jag ökar ännu mer och låtsas läsa på telefonen trots att konversationen med min väninna har stannat av. Slår på mer medhörning i mina hörlurar så jag hör tydligare. Hans kompis cyklar så att han är lite framför mig. Efter någon meter till händer det. Jag känner den gående mannens hand på min rumpa. En fast hand där vartenda finger gör sig till känna då de trycker sig in mot mitt underliv.

I samma sekund går en intränad blixt genom min kropp och jag svingar runt med en vänsterkrok, följt en rak höger, rak vänster mot mannens ansikte följt av en spark över hans vänstra knä medans jag skriker; DU RÖR INTE MIG, GÅ HÄRIFRÅN, SLUTA FÖLJA EFTER MIG. SCHAS! DU BEHANDLAR INTE KVINNOR SÅDÄR FATTAR DU, SKÄMS!!

Mannen ser fullständigt chockad ut över att kvinnan han ofredar inte reagerar med att springa iväg eller ge en verbal invändning, utan också med fysiskt våld. Han säger något på ett språk jag inte förstår.

Jag pekar på andra sidan gatan och skriker att han inte ska följa efter mig utan gå på andra sidan.

Han rör sig då obehagligt nära mig istället, så jag springer över nästa gatukorsning och tar upp telefonen. Jag vill få hans ansikte på bild, så jag filmar honom och berättar i kameran vad han gjort mot mig.

Då håller han för sitt ansikte och börjar jogga från platsen in på köpmangatan. Jag springer efter, för jag vill fånga hans ansikte tydligt så jag kan anmäla honom för hans oacceptabla beteende. Jag skriker att han ska erkänna det han gjorde och stå för det.

När han märker att jag lyckats med att få hans ansikte på video kastar han sig mot min telefon. Den slås ur min hand och den studsar ca 2 meter bort på gatan. Han tar tag i mina handleder och börjar slita i mig. Jag drar mig loss och utdelar flera slag till medan jag skriker åt honom igen att inte röra mig. Jag vänder mig om efter telefonen, tar upp den och börjar jogga. Det är inte långt till min lägenhet från där vi är och nu har jag ju honom på film. Han följer efter mig då jag börjar jogga upp mot trapporna till Storgatan. Pulsen i öronen.

Två kvinnor kommer gående upp från kanalen och bär på ett paraply i duggregnet och ser vad som händer i deras färdriktning. Jag vänder mig halvt om och skriker till honom att jag inte känner honom att han ska sluta förfölja mig och antasta mig. Att han ska gå därifrån och låta mig vara. Han får tag i mina handleder igen och jag sliter mig loss igen. Han slutar inte gå efter mig ändå. Jag ringer min sambo på speed dial och gråtskriker att han ska springa ut på gatan, vilket han gör direkt. Då mannen några sekunder senare får syn på min sambo som är en storvuxen och muskulös man som kliver ut mellan oss två viker han av vidare längs Storgatan och låtsas gå som om ingenting har hänt. Hans vän står nu med sin cykel i andra hörnet av gatan gömmer sig bakom en av de parkerade bilarna och ser på detta.

Jag skriker till min sambo vad mannen gjort mot mig och han säger åt mig att ringa polisen medans han löper ifatt mannen och ser till att han stannar på platsen.

Jag får ingen luft då jag ringer 112. Stressen sköljer retroaktivt över mig. Polisen kommer snabbt och griper mannen som senare får åka till stationen på förhör medans jag blir förhörd på plats. Händerna bultar och jag blöder från ett finger som fastnat i något då jag slitit mig lös från mannens grepp. Det pulserar och kroppen skakar. Ursinne, panik och illamående turas om i känslobanken.

Under tiden polisbilen står på gatan kommer flera män ut ur hyreshusen runtomkring. De talar alla samma språk som mannen. De försöker tala med polisen och tala med min sambo. De säger saker som " jag känner honom, han skulle aldrig göra något sånt här", som får brinna i mina öron medans jag ger signalement till polisen och berättar händelseförloppet, och visar upp mina skador.

Jag är inte uppfostrad till att föra ett jävla liv. Men jag är en ung kvinna i en liten stad, på väg hem från gymmet som i samband med att inte få ha min kropp ifred, nu måste föra ett Jävla liv!

För Mitt liv och Min kropp är värt att försvara med våld. Något både jag själv och han, tvingar mig till.

Jag är uppvuxen här och kände mig både trygg och glad då jag säger hejdå till mina vänner på gymmet då det är dags att gå hem. Min kampsportsbakgrund kanske påverkar hur trygg jag känner mig, men den gör mig inte mindre skärrad av detta, snarare mer. Att kunskapen krävs på vägen hem klockan 20 på kvällen.

Han gav sig på både Rätt, och Fel tjej samtidigt.

För tänk om det inte var mig han gav sig på. Tänk om den tjejen hade tvekat en sekund eller två. Vad hade hänt med henne på den tysta köpmangatan då?

Det hade kunnat sluta mycket värre. Enligt mig var det chocken av flygade slag och sparkar som stannade männens/mannens intentioner i det hela. Hans förvåning då han sträckt sig in under ryggsäcken och tafsat på en kvinna som råkat tränat kampsport i ett decennium och inte reagerar så som han var beredd på, demonstrerar hur normaliserat detta är för vissa människor.

Lär era döttrar systrar och sambos att alltid slå tillbaka, svälj ingenting för de blir till en klump i magen.

Låtsas aldrig som ingenting för att de känns enklare, eller om det i något fall skulle förstöra stämning, självbild eller relation. Tvärtom, för ett jävla liv. För de är minsann ditt jävla liv och din jävla kropp.

Tänk på det under stadsfesten i helgen, och resten av sommarkvällarna.

Och tänk på att etnicitet inte är anledningen, till mäns våld mot kvinnor. Mäns kvinnosyn kan vara oacceptabel, oavsett var du kommer ifrån. Utbilda era medmän och tro aldrig att "någon ni känner aldrig skulle göra så".

Tack till Poliserna som kom och gjorde ett otroligt proffsigt arbete från början till slut.

Tack till min sambo som inte tvekade en sekund, och sa till mig att ringa polisen

Tack till Sören Karlsson Lars Edman m.fl på ÖBK som lärde mig nyttan av mina nävar väldigt tidigt i livet.

OBS! Mannen på bilderna är identifierad, och händelsen är polisanmäld.

Dela och varna dem ni bryr er om.

Kvinnojour

Jourtelefon: 0611-244 55

E-post: harnosand@roks.se

Brottsofferjouren telefon: 116006

ÖBACKA BOXNINGSKLUBB