Intresset för SD växer - även utomlands. För en tid sedan fick jag en förfrågan om att skriva en artikel om "varför SD varit så framgångsrika?" i Schweiziska Die Weltwoche. Nedan ser ni resultatet. Orkar ni läsa? Håller ni med? 

"Varför är vi sverigedemokrater så framgångsrika" "Vi var det enda partiet som var villigt att nämna de enorma problem vårt land står inför.
Trots fientligheterna mot oss som ofta gick långt utöver acceptabel politisk diskurs har vi hållit kursen.

Fler och fler svenskar får nu upp ögonen.
De som undrar varför och hur vi – Sverigedemokraterna – var så framgångsrika i det senaste riksdagsvalet måste först möta den oroande och oroande sanningen att detta till synes idylliska skandinaviska land inte längre är den sorglösa platsen, de flesta européer inbillar sig det.

Sverige är inte längre en saga av Astrid Lindgren eller en socialdemokratisk utopi av sjuttiotalet.
Det har tyvärr blivit en plats där attacker med vapen, bomber och granater inte i periferin utan i dess förorter nu är och har varit i mer än ett decennium en mycket vanlig företeelse som om de vore krogbråk.

Endast Sverigedemokraterna var beredda och villiga att titta på detta häpnadsväckande tillstånd i allt fler svenska städer, att namnge dessa problem och sedan sätta dem i ett obekvämt sammanhang av en migrationspolitik utan någon struktur eller kontroll.

Sverigedemokraterna var de första som såg det tydligt och uttryckte oro lika tydligt.
Idag är denna insikt mer allmänt delad, men när partiet började väcka oro bröt de med ett kraftfullt tabu.

Och det tog år och år innan den värsta sortens flockinstinkt, strikt gauchemoral och ivrig politisk korrekthet tillät verkligheten att dribbla in.
Att säga en obekväm sanning gör sig ofta inte så populär.

Det är lite som att varna sin bästa vän att inte "gifta sig med den kvinnan" strax före bröllopet och konfrontera denna vän med sitt stora alkoholproblem och sitt spelberoende.
"Att ha haft rätt" verkar då ofta till en början osympatiskt och det krävs mycket mod för att göra det.

Vi – Sverigedemokraterna – hade detta mod när vi började nämna problemen i landet, ett land som lägger så stor vikt vid samförstånd och harmoni.

Den svenska migrationspolitiken var tänkt att vara en förebild för kontinenten, den skulle vara annorlunda än Frankrike med sina banlieues av frustrerade ungdomar i Nordafrika, bättre än Tysklands och hennes "Parallelgesellschaften", den var tänkt att fungera som Svensk välfärdsstat totalt.

Misslyckande var därför omöjligt att föreställa sig.
Diskrepanser bleknade ut; George Orwell kommer att tänka på: "Att se vad som finns framför ens näsa behöver en konstant kamp".

Vi känner alla till det fenomenet från vårt dagliga liv och om jag ska vara ärlig kan det vara bekvämt att ge efter en kort stund. Men svensk politik har av ideologisk envishet, självgodhet och även förtvivlan helt enkelt blundat för hårt och alldeles för länge, för ”det som inte får vara, kan inte vara”.

Att öppna ögonen, ge en klarare bild är redan en historisk förtjänst för partiet mot rejält och tungt motstånd.
När vi fick våra första platser i riksdagen 2010 och vågade förklara den svenska migrationspolitiken som vad den är, ett massivt välmenat misslyckande, attackerades vi på de hårdaste och grövsta sätten inte bara av politiska rivaler utan av hela media och potenta aktörer inom det civila samhället.

Dessa fientligheter gick ofta långt bortom acceptabel politisk diskurs, men var ofta alltför känslomässiga, personliga och då och då till och med våldsamma – i Sverige!
De flesta politiska partier var nöjda med att fördöma oss för att vi nämnt problemen istället för att analysera och hantera dem.

På så sätt cementerade de inte bara status quo, utan ignorerade det och bidrog enormt till de snabbt växande problemen i förorten.
När den förre Sveriges statsministern Stefan Löfven i en intervju konfronterades med det exploderande våldet i förorter dominerade av migranter svarade han åtminstone delvis i sanning:

"Vi såg det inte komma", muttrade han förtvivlat.
Ja, för att han och hans partikamrater vägrade titta. Så hur har Sverige förändrats? För några decennier sedan var Sverige ett mycket etniskt homogent land.

År 2021 hade nästan en tredjedel av befolkningen utländsk bakgrund.
Om man dessutom tittar på den mest kriminellt aktiva gruppen, män i åldern 15-44 år, har nästan 40 % utländsk bakgrund.

Så varför är detta så problematiskt?
Enligt statistik är nästan 30 % av männen (första eller andra generationen) från Afrika och Västasien (Mellanöstern) misstänkta för brott.

Sex gånger högre än etniska svenskar.
Svenska myndigheter uppskattar att män i åldern 15-44 från Afrika och Västasien kommer att fördubblas 2029.

Siffrorna säger allt. Så medan de svenska socialdemokraterna "inte såg det komma" stod vi inte bara för en annan migrationsdebatt, utan också för ett annat klimat och energi.

"Oj nu var det vist någon som blev rasist!" Pansarmannens anteckning!